så jag springer i 250km/h
& försöker springa bort från nya mediciner,
nya undersökningar,
nya sjukdomar,
nya bieffekter.
det går ju inte,
men jag kan ju inte stanna heller.
jag kan inte gå sönder,
jag får inte,
så jag springer.
jag kan känna hur det svartnar för ögonen ibland,
förstår inte riktigt varför,
tillåter logiken att landa
& tänker,
att det kanske inte är så konstigt ändå.
men att jag måste fortsätta springa,
om jag så inte ser längre.
ingen hinner ifatt,
ingen får,
för det är så det är,
lita inte på någon,
vänd dig inte om.
spring.
